Dop...

Nu har släktens minsting blivit döpt. 

Noah Mattias ska det lille gossebarnet heta. 

Noah sov sig sedan igenom hela fikat men vaknade lagom till paketöppningen. 

Vi syskon passade även på att föreviga oss alla tillsammans...

Anna, jag, Alfred, Eda och Klara Och lille Alvin vid pappas ben.

Tack Eda, Mattias, Mollie och Noah för en trevlig eftermiddag. 

SladdKalle...

Thure har kört bil för första gången. 

Han fick provköra farmors gamla Volvo på stubbåkern utanför oss. Tror ni han var taggad... Ehh, en underdrift... 

En rivstart och ett stort asgarv senare så var det som om han inte gjort någonting annat. Han körde omkring på åkern, kopplade, bromsade och växlade, ett motorstopp blev det när han skulle sakta in i första kurvan annars så tuffade på, han hann t.o.m växla upp till trean. 

Han var mallig och stolt som en tupp, mamman var livrädd och knäsvag. 

1

Skämselkudde på...

Rätt åt mig, det ska jag ha. Det är ju märkligt, vilken bloggsvacka jag hamnat i. Jag älskar ju den här bloggen, förstår inte att jag ska vara så seg och inte komma igång. Minsta lilla strul med bloggportalen och jag ger upp, så himla larvigt och så dålig ursäkt. 

Det här är min egentid, den tiden jag lägger på mig själv, då jag kan vara riktigt koncentrerad. Redigerar bilder, googlar fakta och försöker påta ihop något bra om något jag gjort. Barnen skrattar och retar mig när jag sitter och febrilt försöker få till ett inlägg för jag knappt är kontaktbar men jag verkligen njuter av att skriva. 

Jag kanske skulle bli författare, tro det eller ej men det har jag faktiskt funderat på några gånger. Skriva en memoar eller en riktigt sötsliskig roman. Jaja, drömma kan man ju alltid göra. 

Ska jag skriva en bok måste jag nog se till att bli lite mer hängiven till er och min älskade blogg först. 

Det är över två veckor sedan jag skrev sist och jag vet att endel av er går in flera gånger varje dag för att se om jag skrivit något och varje gång blir ni besvikna att det inte finns något nytt inlägg. 

Jag måste verkligen ta mig i kragen, inte kan jag göra er besvikna såhär länge och inte mig själv heller. 

Nu så! På återseende strax...

1