Bra besked...

Jag kan inte påstå att de duggar tätt. De bra beskeden alltså, de är inte så ofta de behagar besöka mig. 

Men idag fick jag ett bra besked. 

(null)


Min läkare på Endokrinkirurgen i Linköping ringde och berättade att mina prover såg bra ut. 

Det var nämnligen så att jag i början av året tog prover inför min operation jag gjorde för ett par veckor sedan (berättar om den i ett senare inlägg). Då var inte mina prover bra, mina så kallade tumörmarkeringar hade ökat vilket kunde tyda på en ökad aktivitet av cancerceller. Inte bra alltså. 

Det blev ökad medicinering och extra provtagningar. 

Nu har det äntligen vänt och proverna såg bra ut, jag ska fortsätta stå på den här medicineringen ett tag till så ska vi diskutera vidare på mitt ettårs-besök som är om ett par månader. 

Älsk på bra besked❤️

Läkarbesök nr 2.

I tisdags var jag på mitt andra läkarbesök för den här veckan, på ÖNH, alltså öron- näsa- halsamottagningen. 

Jag var där för att jag en längre tid haft svårt att prata och svälja. Jag orkar inte höja rösten, inte ta i när jag pratar och när jag äter och sväljer så får jag ofta tugga länge och svälja varje tugga flera gånger. 

(null)

Jag hade tid kl 10:30 men det dröjde ända till 10:55 innan jag kom in. 
När jag kom in i undersökningsrummet så satt där förutom min läkare ännu en läkare, hon ville se hur det såg ut pga att det är ganska ovanligt och sen var det en läkarstudent också. TRE läkare kan inte klara sig utan en undersköterska som assisterar, så fem var vi.  

Visste inte riktigt vad som väntade men misstänkte ändå att de skulle kolla ner i halsen på mig och mycket riktigt, de gjorde en FUS, fiberoptisk undersökning. 
Innan de hann börja så gick maskinen sönder så de var, efter lite skruvande tvungna att hitta en annan maskin att utföra undersökningen med. Det är en slang med en kamera i änden som de för ner genom näsan ner i halsen, sen är maskinen kopplad till en dator och skärm där de kan se vad som sker nere i halsen. 

Nu var det äntligen dags att börja, en timme senare än det var tänkt. 
Läkaren ville att vi skulle försöka genomföra undersökningen utan bedövning då den kan göra att även svalget och stämband blir bedövade, vilket i sin tur kan ge missvisande resultat så det var bara att blunda och andas medan de körde ner slangen på mig. 

När slangen hade hamnat på rätt plats så kom även en tekniker in i rummet för att försöka laga maskinen som gått sönder, nu var vi plötligt sex personer i rummet. Måste erkänna att det var ganska fullt och lite svårt att koncentrera sig. Maskinskrället gick inte att laga i alla fall så snart var vi "bara" fem igen. 

Nog om det. Med slangen i halsen och utan bedövning så skulle jag nu försöka utstöta lite läten typ höhöhö, mimimi, aaaaa osv. När det var gjort så skulle jag även försöka tugga och svälja, jag fick börja med vanligt vatten, sedan nyponsoppa, efter det äpplemos och sist ett mariekex. 

Allt gick bra och var över på ca 20 minuter. 

Läkaren kunde konstatera att min lilla utväxt i strupen gav mig så pass stora besvär att den är tvungen att opereras bort. Skönt dock att veta att den är helt benign och inte ska ha något med min cancer att göra. 

Min muskulatur och nerver i och runt halsen har blivit påverkade också, det pga operationerna jag genomgått, så jag ska få träffa en logoped som kan hjälpa mig stärka min röst och mitt tal igen. 

Känns skönt att jag äntligen ska få hjälp med min hals. 

❤️

Jag har för första gången...

...anlagt en rabatt. 

Jovisst! Så är det. Snart 40 år och har nu äntligen tagit oskulden på rabattläggande. Det tog sin lilla tid men fint blev det (klapp på axeln). Det har känts lite som terapi att gräva och påta, som att man gräver och påtar i livet litegrann. Flumflum! Nej men allvarligt menat....

Jag går i genom en tuffperiod i mitt liv. Tankar virrar omkring i huvudet, nya som gamla. Tankar, känslor och händelser från förr har blossat upp och fått nytt liv. De måste nu paketeras om och läggas tillrätta igen. Allt det nya, sjukdomar, rädslor, hopp och förtvivlan måste vävas in och få sin plats. En ryggsäck så full att den för länge sedan blivit för tung att bära, släpas nu på en vagn bakom mig. Jag måste göra fler rum, jag måste bygga ut, det måste få plats, vävas ihop. Det tar tid, det måste få ta tid. Mellan alla tankar som virrar och känslor som hittar sin plats så händer livet, livet snurrar på, jag hinner knappt märka det. Tidsuppfattningen har näst intill förlorats, dagar bara går utan att jag hinner märka det. Då har min rabatt blivit min livlina, där finns runda former, kantiga former, starka dofter och mjuka dofter, färger som som går från mörkaste lila till ljuvaste rosa, sommar dagg och vintergrönt. Två stora stenar grävdes fram, hårda och kalla, som legat där sedan urminnes tider, även en handsmidd spik. Dessa hårda gamla saker, får spegla minnena från förr, det gamla som finns där under, finns, men som så småningom bara får en liten plats, när allt som lever växer fram. Livet kommer att ta över, växa fram och tar en större plats. Minnena kommer ligga inbäddade, ömt vårdade och gömda av livet som fortsätter år efter år.

Livet...